Affektfokuserad psykoterapi, utbildning och handledning
ï»żKarin Vid första samtalet hos terapeuten berĂ€ttar Karin att hon Ă€r trött jĂ€mt, ”en grĂ„, hopplös trötthet”, att hon kĂ€nner sig otillrĂ€cklig och misslyckad. Samtidigt kĂ€nner hon en konstant irritation, bĂ„de mot sin familj och mot arbetskamrater, och den fĂ„r henne att kĂ€nna sig Ă€nnu mer misslyckad. NĂ€r hon beskriver sin vardag blir det tydligt att hon Ă€r hĂ„rt pressad. Hon har en tendens att ta pĂ„ sig uppdrag utöver sina ordinarie arbetsuppgifter pĂ„ jobbet, och hemma Ă€r det hon som har överblicken över barnens fritidsaktiviteter, hemmets skötsel och familjens kontakter med slĂ€kt och vĂ€nner. Karin sĂ€ger att hon vet att hon tar pĂ„ sig för mycket, men ”Det bara blir sĂ„.” Terapeuten ber Karin sĂ„ detaljerat som möjligt beskriva en aktuell situation dĂ„ hon kĂ€nt att det blivit för mycket. Karin berĂ€ttar dĂ„ om en situation i helgen, dĂ„ hon och hennes man suttit och planerat en kommande veckan. Det visar sig dĂ„ att han inte har möjlighet att vara med pĂ„ de tvĂ„ ”familjekvĂ€llar” som deras barns idrottsföreningar anordnat. Karin berĂ€ttar hur hon kĂ€nt en fruktansvĂ€rd trötthet skölja över sig, sedan började hon grĂ„ta och ifrĂ„gasĂ€tta om hon klarar av att arbeta 75% eller borde gĂ„ ner till 50%.

Terapeuten funderar högt över att Karin inte alls verkar ha ifrĂ„gasatt mannens pĂ„stĂ„ende att han inte kan vara med nĂ„gon av kvĂ€llarna. Karin svarar att hon vet hur pressad han Ă€r pĂ„ jobbet, och att han egentligen bryr sig mycket om barnen. Terapeuten sĂ€ger att det sĂ€kert Ă€r sĂ„, men Ă€r det inte precis likadant för Karin? Karin rynkar pannan och sĂ€ger med lite kraftfullare röst att ”jo, det Ă€r det ju faktiskt”. Men sĂ„ vĂ€nder hon bort huvudet, stryker över ansiktet med hĂ€nderna och sĂ€ger att ”man vill ju inte bli en sĂ„dan dĂ€r gnĂ€llig bitch”. Det framkommer att Karin redan som liten fick höra att hon var gnĂ€llig och krĂ€vande sĂ„ fort hon var arg eller stod pĂ„ sig. Hennes pappa kunde sĂ€ga ”Undrar vilken karl som ska orka med dig” och mamman ”Det finns faktiskt fler Ă€n du i den hĂ€r vĂ€rlden”. Successivt lĂ€rde hon sig att inte visa nĂ€r hon blev arg och tillslut kunde hon inte kĂ€nna det heller. Hon kĂ€nde bara tröttheten. DĂ€rmed tappade hon förmĂ„gan att stĂ„ pĂ„ sin sida och stĂ€lla rimliga krav pĂ„ andra. För vem vill vara en gnĂ€llig, krĂ€vande bitch?

I terapin övar hon tillsammans med terapeuten pĂ„ att vĂ„ga stanna kvar och uppleva sin ilska i stunden, nĂ€r den hör ihop med det som hĂ€nder henne just dĂ„, och inte i efterhand som en obegriplig tröttande irritation som kan rikta sig lite vartsomhelst. Hon lĂ€r sig höra nĂ€r ilskan berĂ€ttar för henne att nĂ„gon stĂ€ller orimliga krav eller att hon bara fĂ„tt nog, och hon övar ocksĂ„ pĂ„ att uttrycka kĂ€nslan för andra pĂ„ ett sĂ€tt som var anvĂ€ndbart för henne och begripligt för dem. NĂ€r hon slutar terapin Ă€r den grĂ„ tröttheten borta, liksom den diffusa irritationen. Karin kan sĂ€ga ifrĂ„n, och nĂ€r hon gör det kĂ€nner hon sjĂ€lvrespekt. Hon sĂ€ger ocksĂ„ att hon ser hur hon blir bĂ€ttre pĂ„ att stĂ€lla upp ”nĂ€r det faktiskt Ă€r viktigt, och inte bara för att nĂ„gon ber mig”. Hon har erövrat sin kĂ€nslokompass och vet vem hon Ă€r och vart hon vill gĂ„.

ï»żStefan Den första tiden med Anna - Stefans flickvĂ€n sedan snart ett Ă„r - var fantastisk. NĂ€r de trĂ€ffades kĂ€ndes det som att han fylldes med liv och lust. Efter nĂ„gra mĂ„nader började dock Stefan kĂ€nna sig misslyckad, som att han inte lĂ€ngre dög. Inte för att Anna hade sagt nĂ„got, men Stefan tĂ€nkte att hon kanske var pĂ„ vĂ€g att tröttna pĂ„ honom och att det kanske var bĂ€st att göra slut först innan han sjĂ€lv blev lĂ€mnad. Det var ju sĂ„ han hade gjort i sina tidigare relationer. Eller kanske borde han tala med nĂ„gon om detta?Under första samtalet ber terapeuten Stefan berĂ€tta sĂ„ detaljerat som möjligt om situationer med Anna dĂ„ han kĂ€nner sig misslyckad. Stefan kommer pĂ„ att han ofta lĂ€ngtar efter att bara vara med Anna utan att de gör nĂ„got sĂ€rskilt. Men nĂ€r de Ă€r för sig sjĂ€lva och Anna frĂ„gar Stefan mer pĂ„ allvar om vad han egentligen tĂ€nker och tycker om olika saker kĂ€nner sig Stefan nervös och generad. Det kĂ€nns som att han inte hade nĂ„got att komma med. Nervositeten leder inte sĂ€llan till att Stefan blir tyst eller föreslĂ„r att de hittar pĂ„ nĂ„got annat, kanske titta pĂ„ en film, och samtalet ”kommer av sig”. EfterĂ„t kommer kĂ€nslan av misslyckande igen.

Terapeuten undrar om det kan vara sĂ„ att Stefan blir rĂ€dd och undviker nĂ„got i relation till Anna? Stefan kĂ€nner hur kĂ€nslan av att vara misslyckad vĂ€xer i honom igen och han tĂ€nker ”jag duger ju inte ens till att gĂ„ i terapi!”. Tankarna bryts nĂ€r terapeuten plötsligt sĂ€ger: ”Fram tills nu har du sett lite ledsen ut, men du sĂ„g mig i ögonen och verkade vara intresserad av det vi talade om. NĂ€r jag stĂ€llde min sista frĂ„ga tittade du istĂ€llet ner och blev alldeles tyst. Vad var det som hĂ€nde dĂ€r? Kan jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt hjĂ€lpa dig att fortsĂ€tta?”. Stefan kĂ€nner att ögonen tĂ„ras och att en ovan kĂ€nsla av vĂ€rme och lugn vĂ€xer inom honom. FrĂ„gan frĂ„n terapeuten kĂ€nns omtĂ€nksam. NĂ€r terapeuten ber Stefan stanna kvar i den kĂ€nslan och lĂ€gga mĂ€rke till vad han kommer att tĂ€nka pĂ„, kommer Stefan att tĂ€nka pĂ„ sin pappa. De hade ofta haft rolig tillsammans, men efter skilsmĂ€ssan nĂ€r Stefan var elva hade de nĂ€stan ingen kontakt under tvĂ„ Ă„r. Stefan var jĂ€mt och stĂ€ndigt orolig för sin mamma som grĂ€t varje dag. Stefan hade ofta ont i magen och slutade att trĂ€ffa kamrater eftersom det kĂ€ndes som mamman behövde hans sĂ€llskap.

Under de kommande veckorna upptÀcker Stefan till sin förvÄning att han börjar se fram mot att fÄ tala om sig sjÀlv. Förslagen frÄn terapeuten pÄ att vara uppmÀrksam pÄ hur han pÄ olika sÀtt drar sig undan i relationen till Anna hjÀlper honom att se detta mönster och börja förÀndra. Stefan upptÀcker att Annas frÄgor egentligen gör honom glad. Att det svÄra med den glÀdjen Àr en rÀdsla som vÀcks över att inte rÀcka till och att det Àr svÄrt att tro sig om att duga utan att vara den pÄhittiga aktiva Stefan. Efterhand som Stefan vÄgar berÀtta mer om sig sjÀlv för Anna Àr det som att kÀnslan av att inte duga ger efter mer och mer. Det Àr till och med sÄ att Stefan börjar kÀnna sig en aning stolt över sin Ätervunna förmÄga att vara mer öppen med sig sjÀlv.