Terapeuten funderar högt över att Karin inte alls verkar ha ifrĂ„gasatt mannens pĂ„stĂ„ende att han inte kan vara med nĂ„gon av kvĂ€llarna. Karin svarar att hon vet hur pressad han Ă€r pĂ„ jobbet, och att han egentligen bryr sig mycket om barnen. Terapeuten sĂ€ger att det sĂ€kert Ă€r sĂ„, men Ă€r det inte precis likadant för Karin? Karin rynkar pannan och sĂ€ger med lite kraftfullare röst att âjo, det Ă€r det ju faktisktâ. Men sĂ„ vĂ€nder hon bort huvudet, stryker över ansiktet med hĂ€nderna och sĂ€ger att âman vill ju inte bli en sĂ„dan dĂ€r gnĂ€llig bitchâ. Det framkommer att Karin redan som liten fick höra att hon var gnĂ€llig och krĂ€vande sĂ„ fort hon var arg eller stod pĂ„ sig. Hennes pappa kunde sĂ€ga âUndrar vilken karl som ska orka med digâ och mamman âDet finns faktiskt fler Ă€n du i den hĂ€r vĂ€rldenâ. Successivt lĂ€rde hon sig att inte visa nĂ€r hon blev arg och tillslut kunde hon inte kĂ€nna det heller. Hon kĂ€nde bara tröttheten. DĂ€rmed tappade hon förmĂ„gan att stĂ„ pĂ„ sin sida och stĂ€lla rimliga krav pĂ„ andra. För vem vill vara en gnĂ€llig, krĂ€vande bitch?
I terapin övar hon tillsammans med terapeuten pĂ„ att vĂ„ga stanna kvar och uppleva sin ilska i stunden, nĂ€r den hör ihop med det som hĂ€nder henne just dĂ„, och inte i efterhand som en obegriplig tröttande irritation som kan rikta sig lite vartsomhelst. Hon lĂ€r sig höra nĂ€r ilskan berĂ€ttar för henne att nĂ„gon stĂ€ller orimliga krav eller att hon bara fĂ„tt nog, och hon övar ocksĂ„ pĂ„ att uttrycka kĂ€nslan för andra pĂ„ ett sĂ€tt som var anvĂ€ndbart för henne och begripligt för dem. NĂ€r hon slutar terapin Ă€r den grĂ„ tröttheten borta, liksom den diffusa irritationen. Karin kan sĂ€ga ifrĂ„n, och nĂ€r hon gör det kĂ€nner hon sjĂ€lvrespekt. Hon sĂ€ger ocksĂ„ att hon ser hur hon blir bĂ€ttre pĂ„ att stĂ€lla upp ânĂ€r det faktiskt Ă€r viktigt, och inte bara för att nĂ„gon ber migâ. Hon har erövrat sin kĂ€nslokompass och vet vem hon Ă€r och vart hon vill gĂ„.
Terapeuten undrar om det kan vara sĂ„ att Stefan blir rĂ€dd och undviker nĂ„got i relation till Anna? Stefan kĂ€nner hur kĂ€nslan av att vara misslyckad vĂ€xer i honom igen och han tĂ€nker âjag duger ju inte ens till att gĂ„ i terapi!â. Tankarna bryts nĂ€r terapeuten plötsligt sĂ€ger: âFram tills nu har du sett lite ledsen ut, men du sĂ„g mig i ögonen och verkade vara intresserad av det vi talade om. NĂ€r jag stĂ€llde min sista frĂ„ga tittade du istĂ€llet ner och blev alldeles tyst. Vad var det som hĂ€nde dĂ€r? Kan jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt hjĂ€lpa dig att fortsĂ€tta?â. Stefan kĂ€nner att ögonen tĂ„ras och att en ovan kĂ€nsla av vĂ€rme och lugn vĂ€xer inom honom. FrĂ„gan frĂ„n terapeuten kĂ€nns omtĂ€nksam. NĂ€r terapeuten ber Stefan stanna kvar i den kĂ€nslan och lĂ€gga mĂ€rke till vad han kommer att tĂ€nka pĂ„, kommer Stefan att tĂ€nka pĂ„ sin pappa. De hade ofta haft rolig tillsammans, men efter skilsmĂ€ssan nĂ€r Stefan var elva hade de nĂ€stan ingen kontakt under tvĂ„ Ă„r. Stefan var jĂ€mt och stĂ€ndigt orolig för sin mamma som grĂ€t varje dag. Stefan hade ofta ont i magen och slutade att trĂ€ffa kamrater eftersom det kĂ€ndes som mamman behövde hans sĂ€llskap.
Under de kommande veckorna upptÀcker Stefan till sin förvÄning att han börjar se fram mot att fÄ tala om sig sjÀlv. Förslagen frÄn terapeuten pÄ att vara uppmÀrksam pÄ hur han pÄ olika sÀtt drar sig undan i relationen till Anna hjÀlper honom att se detta mönster och börja förÀndra. Stefan upptÀcker att Annas frÄgor egentligen gör honom glad. Att det svÄra med den glÀdjen Àr en rÀdsla som vÀcks över att inte rÀcka till och att det Àr svÄrt att tro sig om att duga utan att vara den pÄhittiga aktiva Stefan. Efterhand som Stefan vÄgar berÀtta mer om sig sjÀlv för Anna Àr det som att kÀnslan av att inte duga ger efter mer och mer. Det Àr till och med sÄ att Stefan börjar kÀnna sig en aning stolt över sin Ätervunna förmÄga att vara mer öppen med sig sjÀlv.